why does it feel so good to be bad?

Jag hade tänkt att berätta en lite saga som kommer att sluta med ett JÄTTE damp från min sida, (sagan är verklighetsbaserad). Personerna är ändrade så man inte kan veta vilka det är.

Det var en gång två blommor. Den ena blomman var 2 år och den andra blomman hade just kommit till. Det innebär att blomman som är äldre KÄNNER alla sina blad och det betyder att ALLA blad är trygg med sjävla blomman. Sen kommer det ju till personen som tar han om blommorna och bladen. Den personen är jätte elak och fryser ut det äldre blomman för att den är inte lika attraktiv som den nya. Bladen på den äldre blomman blir arga och vissnar. Den äldre blomman slutar få vatten och det gör så att hela blommans självförtroende blir kasst, den slutar att växa och blir alldelens ensam.


Jag blir så förbannad på folk som inte kan fatta när det gör ont. Sånna människor som verkligen inte håller det dom säger. Som till exempel blommorna, den äldre blomman har inte gjort ett PISS för att förtjäna att inte bli vattnad och dissad. Så känner jag mig just nu. Utstött, ensam och helt värdelös. Vissa personer har verkligen tagit mitt självförtroende och bara slängt iväg det. Precis som om det inte betydde något för mig. Precis som om jag skulle ge bort det frivilligt. "Här ta mitt självförtroende, jag behöver det endå inte!". Jag har försökt att bygga upp det på så jävla många sätt, men när det blir så här då känns det som att jag inte orkar ta tag i allt igen och börja om på nytt.

Tack Andreas för att du står vid min sida, jag behöver dig som mest nu! <3